Tuesday, February 28, 2012

The Wake-Up Call.

Biianka has nothing whatsoever to do with the content of this post. She's just too darn cute not to be in it.
It's been seven weeks since my surgery. The snow is starting to melt, and I am starting to heal. And think. Make plans.

When I first found out about my cancer, I thought is was so ridiculously unfair. "Isn't cancer supposed to be a wake-up call, a reminder that life is precious and evanescent, a chance to appreciate what you have, to gain perspective on things and to start focusing on what really is important? Well come on, Universe,  I've already done all of this! Losing my best friend to cancer was all the reminder I needed that life can be taken from you at any moment, thank you very much - do you seriously need to rub it in? What more do you want from me?!"

Obviously, the truth is that no, cancer is not a wake-up call. Cancer is a shitty fucking bastard of a disease, completely without rhyme or reason. It has no idea what's fair and what isn't, and honestly it couldn't care less.

But that doesn't mean we can't still choose to see it that way.

Fanny didn't survive her cancer, I did. (Knock on wood.) She gained all kinds of perspective, I'll tell you that - I didn't have the privilege of knowing her before she got sick the first time, while she was still in high school, but I do know that when she got through it, she decided to live her life to the absolute fullest. I've never met anyone so keen on following her dreams, on experiencing every single thing life had to offer, on leaving a positive, inspirational imprint on every person she came in contact with.

The second time Fanny got sick, her view on life did not exactly change, but it definitely evolved. She realized that some of the things she had been working so hard for didn't really matter, and that she wanted to focus all of her energy on what was truly meaningful. And she did. I just wish, with all of my heart, that she would have had the chance to keep on doing it for at least another 70 years.

I learned so much from her. When she was healthy as well as when she was sick. After she passed away, I tried so hard to live in a way she would have encouraged. But I simply couldn't. I only knew how to live my life with her in it.

So: I do choose to see my illness as a wake-up call. Because although I already knew all too well that none of us will live forever, I still didn't have the strength, the energy or even the desire to make the rest of my life count.

I had surgery. They took the cancer out. It might come back, but also, it might not. Either way, I've been given a new chance, and I'm taking this opportunity to make some radical changes. I have had a lot of time to think about what kind of life I want to live, what I truly want to do, and for the first time in years, I've actually listened to myself. Instead of just dismissing my dreams as unrealistic, unreasonable, "impossible", I've decided to break down these stupid boundaries I've set for myself and do whatever it takes to make these dreams come true.

I do realize that this post might seem more than a little obscure and vague, and I'm sorry about that, but I've really tried to share my thoughts without giving out more than I'm comfortable with.

What I'm trying to say with this post is that though I don't believe that bad things happen to us "for a reason", that doesn't mean we can't still try our very best to learn from them, and we should take every opportunity to give our choices and decisions some serious thought. Are we being true to ourselves? Are we doing with our lives what we really want, or are we simply too scared to admit to ourselves that we were wrong, that we made our decisions based on other people's expectations, or that we simply have changed our minds?

Whatever the answer is, I hope and pray that you won't need a wake-up call like mine to make the changes necessary for living the kind of life you desire and deserve.

80 comments:

  1. Amazing post Annika! Thank you for this wakeup call :)

    ReplyDelete
  2. Du har en underbar blogg Annika och dina katter är världens sötaste (förutom mina såklart ;D). Kan du berätta för mig vilken ras de är?

    Puss och kram och lycka till med läkandet!

    ReplyDelete
  3. Jag är så glad att du är frisk! Inspirerande text, du fick mig att tänka..

    ReplyDelete
  4. You're so amazing and strong. Really vise thoughts.. :)

    ReplyDelete
  5. Oh darn you made me cry again Annika. I would love to believe these are tears of joy. Your post is more than enough of a wake-up call. Ever since I've discovered your blog I've learned a lot and changed a whole lot. It's like a burst of sunshine after living a life in darkness. You've changed my life Annika. For that I would like to thank you from the bottom of my heart. I love you to the moon and back! :)

    ReplyDelete
  6. You're really wise person, you know ? :) I think that your blog can help somebody to realize some things.

    ReplyDelete
  7. You're AMAZING. {And that's truly all I can say right now.}

    Sending best wishes for your fast recovery,
    xxx, Alexandra

    ReplyDelete
  8. Dear Annika,
    I really don't know what to write, but, well..
    I'm glad you decided to share this 'obscure and vague' post with us, it's good to see that you've posted again.
    But I think, for me, you´re inspirational as ever.
    (Maybe I should just start a blog. Just because I want to. Got to think about that..)
    Love, Meia

    ReplyDelete
  9. Such a hopeful post! I truly hope you feel that way too. Looking forward to hear more about your hopes and dreams, if you some day want to share them. To me, you're an inspiration. Xoxo

    ReplyDelete
  10. Jättefint skrivet och jag känner igen mig en hel del i det, även om det inte är cancer utan andra sjukdomar för min del. Livet är för kort för att man ska sitta och vänta på rätt tillfälle eller att inte våga chansa och följa sin dröm. Man ska göra det man vill just nu, det är det absolut viktigaste tycker jag. Leva här och nu och inte ångra någonting.
    Hoppas verkligen att du fortsätter att krya på dig och att du lyckas med dina drömmar!
    Kram!

    ReplyDelete
  11. Ja, livet är så skört, och kort. Man måste ta tillvara den tid man har här, sluta vara folk tillags och lyssna på sig själv. Du är klok och det låter som om du har en riktigt bra inställning. Hoppas du kan få lite frid och styrka så du kan lämna den svåra tiden bakom dig och ta dig an framtiden... den ligger öppen för dig, du vackra och talangfulla människa! All lycka//Sara

    ReplyDelete
  12. Hi Annika,

    I can’t even express how happy I am that you feel better, that you’re almost healed. And I really wish from the bottom of my heart that it’ll stay that way. This morning I got a message that my mother’s friend’s daughter died of cancer. It’s broken us, me and my mother. She was only 30. This post of yours makes my day much better. Some people loses their fights against cancer, others win. Life is not fair. You are the lucky one and it is great that you are aware of that, that it made you reconsider things. The events of this day remind me that I should do the same. I don’t want to receive my wake-up call. Although I agree that death and illnesses don’t make differences between people. We’re not immortal even when we’re very young (though we sometimes think we are).

    Anyway I wish you complete recovery in no time and a lot of strength and energy to pursue your dreams.

    Dasha, your devoted reader

    ReplyDelete
  13. Hej Annika,

    Så fantastiskt skrivet! Du sätter ord på mina tankar och påminner mig om vad som är viktigt.
    Jag hoppas verkligen att du uppnår allt du drömmer om och att du får vara frisk i fortsättningen. Lycka till!

    ReplyDelete
  14. Dear Annika, I'm super glad to hear you are healing. This post, though a little vague, is really inspirational. It reminded me a lot to Steve Jobs' speech http://www.youtube.com/watch?v=UF8uR6Z6KLc&feature=relmfu which gave me a lot to think about as soon as I heard it.
    I send you a GIANT hug from Argentina and I hope to read you soon.
    Love!

    ReplyDelete
  15. You are right we are always wait for "the moment" to do something with our life while our life time tend to zero.

    ReplyDelete
  16. I give the greatest of condolences to you and the loss of your friend. Luckily I have never dealt with such an issue, so I do not know what it is like, but I wish you the best of luck.

    We are also lucky that we have you to help us realize what we should be focusing on in our lives. Thank you for being such an inspiration!

    but first, coffee

    ReplyDelete
  17. Du är så klok och jag blir så otroligt inspirerad av dig och det su skriver. Tack så mycket för att du delar med dig av till oss, Stor kram till dig/Sara

    ReplyDelete
  18. I love you -with all my heart and even if I don't really know you, I love you with all my strength.

    ReplyDelete
  19. Dear Annika,
    Good to hear from you. I hope you heal soon and that you can get your life back on track.

    Lots of love from Belgium,

    Maaike
    www.cigarettesinthetheater.blogspot.com

    ReplyDelete
  20. You're truly an inspiration, a hero and one big fighter. My grandma died from cancer when I was a little girl. I miss her every day because she was the kindest person I ever met and I still didn't meet anyone like her. I don't know you personally but I want for you to heal and be healthy, happy and write so much more because I love reading what you write. I find in your posts an inspiration to live my life to the fullest.

    xoxo from Croatia

    ReplyDelete
  21. Du är typ världens bästa tjej! <3

    ReplyDelete
  22. Thank you very much Annika! I do need a wake-up call, i'm trying hard to cross my stupid boundaries, to live my life the way I want. Post like this a like micro-wake-up calls. Thank you.

    ReplyDelete
  23. Jag förlorade min allra bästa vän den 1 januari i år till cancer, min mormor. Den häftigast människan jag någonsin träffat. Hon var och är min största förebild och bästa vän. Hon sa alltid till mig att allt var möjligt, att jag skulle lyssna på mig själv och lita på mig själv för då skulle alltid allt ordna sig. Hittills har hon alltid haft rätt.

    Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta igentligen, jag vet inte hur du känner för du är inte jag. Men min ända tröst är att tänka att hon finns med mig i allt och en vacker dag så kommer vi mötas igen. Då kommer hon vilja veta allt om mitt liv och varje dag så gör jag det som jag väljer att göra för att förbereda mig inför det mötet.

    Jag önskar dig all lycka och välgång! Lyssna på dig själv!

    // Lisa

    ReplyDelete
  24. I am so lucky never to have known anyone personally who died of breast cancer, and I hope it stays that way for a very very long time. You are such an inspiration, and your posts have helped me realise what is important and what I should never, ever take for granted, such as friends and family.
    So thank you, and I wish you all the best of luck in everything you do xx

    ReplyDelete
  25. Thank you all SO much for your wonderful comments!

    Kate, I just want to clarify that I do not have breast cancer, and neither did my best friend. She had Hodgkin's lymphoma and then died of osteosarcoma, and I have cervical cancer.

    ReplyDelete
  26. I am very happy for you Annika; it's nice to hear you in good spirits again :) And this is exactly what everyone should get out of your experience! I can't to continue following your journey regularly! You've been missed in the blog world <3

    -Yasmeen

    ReplyDelete
  27. So good to hear from you again. And an inspirational post, even for an old-timer like me. And the crisp language, full of intent. Such a relief.

    And of course you're absolutely right about Biianka...

    ReplyDelete
  28. you are a really amazing girl! be strong and enjoy life..it just makes you stronger!

    ReplyDelete
  29. Annika, Annika, Annika ..

    You are a beautiful, beautiful person. I find myself falling into old habits, self-destructive paths that I've walked down before and found to not be good for me. And here I am, about to do it again. But I won't. I don't want to wake up one day and find this kind of thing happen to me. I don't want to decide to live life to the fullest, and have it taken away from me.

    I hope you're feeling better, and that you start blogging again. I've missed your posts <3

    ReplyDelete
  30. I'll take as a wake-up call, as lots of your readers will, i'm sure of it. Glad you feel ok and prepared for a new life. We are all hoping you smiling at the camara again!

    ReplyDelete
  31. Annika, you are amazing!!! Truly, truly amazing!

    I am so glad that you are feeling better! Thank you for sharing your journey with us. You are so wise and inspirational :)

    xx

    ReplyDelete
  32. here's to making your dreams come true, dear annika!

    ReplyDelete
  33. Wonderful to know that you are getting better! I suppose that cancer can only bring perspectives, if there are things you haven't already considered. The quicker you start thinking about things the quicker you get through with them. (might be a nonsential comment, I don't know)

    ReplyDelete
  34. Det var mycket vackert skrivet.
    /Petra

    ReplyDelete
  35. Oh, I'll try to wake up now. I have so many things I want to do in life, so many ways I want to live my life. I'm not doing what I can. So from this day I'll try to do it for you and for people like Fanny who won't have the opportunity.

    ReplyDelete
  36. Du skriver så fint! Kan bara hålla med. Styrkekramar!

    ReplyDelete
  37. ஐƸ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒஐ ஐƸ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒஐ

    You Ninja you. Victory.

    Hugs, K

    ReplyDelete
  38. So glad I stumbled upon your blog - what an inspiration you are, thank you for sharing this x

    ReplyDelete
  39. Vilket underbart inlägg Annika. Både för den underbara nyheten om att du är på väg att återhämta dig från cancern och för det otroligt inspirerande budskapet.

    ReplyDelete
  40. Vilket underbart inlägg Annika! Både för den härliga nyheten om att du är på bättringsvägen och för det fantastiska budskapet som vi alla borde tänka på!

    ReplyDelete
  41. Anika-

    Every time that I read one of your posts I am so grateful for the perspective. I hope that I can continue to learn and gain new insight from you and your incredible outlook on all of the things around you but I understand that you need to talk care of yourself first and foremost before anything else. Whatever your decision may be with this blog, thank you for all that i've learned from you and I truly wish you the absolute best with everything that you do.

    Thank you,
    Shannon

    ReplyDelete
  42. Du skriver som en gudinna. Jag ser fram emot en samlingsbok eller eller roman eller kanske en novellsamling. Ditt språk är avvägt, vackert och poetiskt. och bilderna är ljuvliga. jag började läsa bloggen av en slump eftersom Underbara clara hade länkat och hade inga förhoppningar. En modellblogg med en underskön tjej. Men men bara ett par meningar var jag betagen. Du är simply the best.

    ReplyDelete
  43. Alltså hjälp vad glad jag blir. TACK snälla du, vem du än är. Det värmer något alldeles otroligt.

    ReplyDelete
  44. Varje gång jag går in här och läser någon av dina texter blir jag alltid så berörd. Ofta gråter jag. Även om det är svårt att jämföra vet jag hur det är att sakna någon. Jag har förlorat två personer till cancer och det är svårt att sätta ord på hur det känns. Dina texter sätter orden på det. Vet inte riktigt vad jag ville säga med den här kommentaren egentligen förutom att det hjälper att läsa din blogg. Så, tack.

    ReplyDelete
  45. Annika, jag läste din svenska blogg men följde inte med hit när du flyttade. Idag halkade jag in här och har läst om vad som drabbat dig. Dina texter om Fanny, hennes sjukdom och sorgen du lever med träffade mig rakt i hjärtat och det gör mig ledsen att läsa att du drabbats av mer sorgligheter i ditt liv.

    Vill skicka massa kramar, kärlek, tankar och hopp till dig! Jag kan inte säga att allt kommer bli bra eller få allt det onda att försvinna, men jag önskar dig det av hela mitt hjärta!

    ReplyDelete
  46. Du är så klok. (Fattas bara annat med all skit som du har gått igenom den senaste tiden, men ändå.) Dina tankar om "allt händer av en anledning" är så vettiga och jag vill klistra upp dina ord på väggen.

    Mamma och pappa läser alltid dina krönikor i Viivilla (mamma bläddrar fram den allra först), och de är lika glada som jag över ditt tillfrisknande. Åh, gud. Vackra Annika. Jag ser fram emot att fortsätta följa dig, i dina nya val och så vidare. Heja dig.

    <3

    ReplyDelete
  47. ANNIKA DU ÄR SÅ HIMLA BRA!!!!!! KÄRLEK TILL DIG OCH HOPPAS ATT DU MÅR BRA! INSPIRERANDE TJEJ DU ÄR!!!! KRAMAR<3

    ReplyDelete
  48. Tack för dina kloka ord, Annika! Jag är glad att du funnit dem för dig själv någonstans inom dig. Också jag behövde dem. Det är så lätt att bli alldeles upptagen av livets småsaker och irrelevanta problem och att lura sig själv bort från det man egentligen vill. Gång på gång upptäcker jag att återigen blivit blind för mina innersta önskningar, och gång på gång måste jag rensa vägen från hinder som jag själv lagt dit. Tack för att du väckte mig igen och att du gav en ny mening åt min dag.
    Håll kraften och modet uppe!

    ReplyDelete
  49. Så vackert och insiktsfullt skrivet. Jag förstår så väl vad du menar. I söndags omkom min älskade storebror i en trafikolycka i Thailand och min sorg och saknad är fullständigt avgrundsdjup. Han skulle återvänt hem till Sverige dagen därpå, men istället frontalkrockade han och avled omedelbart.

    Vi fick ingen tid att ta farväl och vi kan fortfarande inte ta in vad som hänt, men en liten tröst är att vi vet att han levde sitt liv precis som han önskade och han dog lycklig, för det har hans vänner där nere vittnat om. Det betyder så mycket för oss som är kvar.

    Och vi måste försöka gå vidare med våra liv och fylla dem med allt vackert och härligt vi kan, även om det just nu känns omöjligt. Jag fyller min blogg med fina minnen och tankar av honom och berättar för världen hur underbar han var - det lindrar min smärta...

    Varm kram till dig!

    ReplyDelete
  50. Annika, all of your posts are so touching, no matter what the subject is. This one made me realize that i always think 'i have so much time on my hands and so much of my life still ahead of me, i don't need to hurry' and that this way of thinking is incredibly stupid. I might not have to hurry, but i should do the things i really want to do in my life as soon as i can. Thank you so much for sharing so many and so personal experiences with us, i can't even try to imagine how hard it must have been for you. I wish you all the best and send lots of love your way.

    ReplyDelete
  51. Av en händelse satt jag och min mor och pratade om min gamla arbetstid som kamratstödjare i Stockholm. Min mor som är trogen "hänt i veckan" läsare bla berättade att hon läst om dig och jag blev oerhört orolig. Som tur var finns google och jag hittade din blogg. Minns du mig? Om du gör det vore jag glad om du när du har ork, tid och lust, skriva till mig på litm29@hotmail.com Jag vill här skicka oändligt många kramar till en underbart go tjej som nu växt till sig, till en smart och intelligent kvinna.

    ReplyDelete
  52. Finaste Annika!

    Mitt allra varmaste tack för dina ord på min blogg. Jag vet ju vad du går igenom för egen del och tänker så ofta på dig och allt klokt och vackert du skriver om livet och din vän Fanny. Det smärtar mig att livet är så grymt som det är och att du ändå tar dig tid och skriver så fint till mig värmer min själ ofantligt mycket.

    Dina kloka ord landar mjukt som nyvispad grädde hos mig och jag ler igenkännande när du skriver om Fannys och din värdefulla tid tillsammans. Alla de år som jag ändå fick tillsammans med min bror betyder så mycket för mig och det finns inget jag kan ångra eller gräma mig över. Det finns bara ett enda stort ljus över alla mina tankar, även när de bär mörkrets nyans.

    Du är en fantastiskt varm person.

    Stor och mjuk vårkram!

    ReplyDelete
  53. Your post really makes me think about some things.
    I hope that you will stay healthy and that you'll make your dreams come true. Do whatever's best for you. And I wish you the best :)

    ReplyDelete
  54. Annika, first of all, it's so nice to hear from you <3

    Second, how glad I am that you are recovering and that you're following your dreams :')

    At last, THANK YOU! Thanks for being the amazing person you are and sharing your beautiful soul with the rest of us. Like I said before, I would love to meet you in person. You must be one of cutest, strongest, beautiful woman ever. Inside and out. I wish you all the best! <333

    Love,
    Nádia

    ReplyDelete
  55. En stor fet kyss till världens bästa Annika!

    ReplyDelete
  56. You're so brave and so amazing! xoxox

    ReplyDelete
  57. You are great person, and I wish you all the best, and I m so happy that you are better :)

    ReplyDelete
  58. tack för detta fantastiska inlägg!
    du är så inspirerande!

    ReplyDelete
  59. Bästa bästa Annika. Jag beundrar dig för varje ord du skriver om det här. Jag beundrar dig för varje sekund du kämpar emot rädslan över cancern. Jag beundrar dig för att du alltid varit du och har känslor utanpå men ändå är så stark.
    I fredags begravdes min kusin. Hon var 40 år gammal och hade två små flickor och en man som älskade henne. Plötsligt var cancern inte bara i bröstet utan precis överallt. Som ett sjukt jävla gift som bara vägrade ge upp. När jag tänker att hennes barn inte kommer att växa upp med en mamma vill jag inte andas. För det gör så ont.
    Cancer är så himla orättvis. Så elak. Så hänsynslös.
    Jag hatar den för att den tog min killes farfar. Min morbror. Min kusin. Din Fanny. Alla under ett år. Den får inte ta dig. Den ska inte ta dig.

    ReplyDelete
  60. I love, love, love this post! It's like I was waiting for it since the moment you told us about the cancer!
    You are still so inspiring for me. You even inspired me to start a blog on my own. I am so grateful to take part at your journey. :)
    Emilia

    ReplyDelete
  61. what a powerful meditation; i feel so humbled and blessed. i wish you the very best!

    http://dallianceswithsuitsandskirts.blogspot.com/

    ReplyDelete
  62. love it. i like so much your blog!

    ReplyDelete
  63. So good to know you're getting better! I hope it's all right! Just love your blog! ;)

    xoxo

    Raquel

    ReplyDelete
  64. Såg dig i Expressen idag. Du hamnade visst på 31:e plats över...vad tusan var det nu? Inflyteselserika kvinnor, tror jag det var. För att du varit så öppen om vad du gått igenom de senaste månaderna. Tyckte det var fint!

    ReplyDelete
  65. Anonym, ja, jag såg det. Blev väldigt rörd och hedrad. Och önskar verkligen att jag kunde göra mer, men jag måste vila, läka och ta hand om mig själv nu. Fokusera på att bli bra.

    ReplyDelete
  66. i'm so glad to know you got through that and that you're feeling a lot better!! I don't really understand though what you meant by this wake up call.. Did it change your plans on what you want to do in your life and focus on? At first, I thought you would anonce that you had decided to shut off the blog and focus on yourself and your recovery.. Anyway, I hope that you're doing well and that you're feeling positive about future again!

    ReplyDelete
  67. Dear Rehane, like I wrote, I know this post is not very clear - so I completely understand that you feel a bit confused! :) I have definitely decided to focus on myself and my recovery, but I don't think I'll be shutting down the blog any time soon - I just might not be updating that often.

    And yes, you're absolutely right - I have changed my plans when it comes to what I want to be doing with my life. I'm not ready to share these changes yet, I don't know if I ever will, since it feels very important for me to keep some things to myself now. But I can assure you that I do feel positive about the future, just like I hope you all do!

    ReplyDelete
  68. your site is still every bit the pinch of poetry to me. inspiring with everything you do and the way you feel. thinking of you darling x

    www.pinstripeprince.blogspot.com

    ReplyDelete
  69. I am so grateful the cancer is gone, and I pray it stays that way. I didn't exactly have a wake-up call, but this year I got a severe fear of dying. I don't know why. I didn't have a disease, I wasn't living in a war zone. I just felt as if I was going to die without ever having lived. It got to the point where I wouldn't even drive to the city to go shopping because I was afraid of getting in a car accident. I was terrified. I'd go on field trips for drama or mock trial and start shaking and bawling my eyes out. But then I just thought about the one thing I absolutely needed to do before I died. I wanted to fall in love. That's all I wanted in life: love. And I knew once I found that, I wouldn't be afraid any more. And it just so happens, I did. And I'm still a little bit scared and everything, but I am okay now. If something happened to me, it would be OKAY. Because my life has been fulfilled. And you are so lucky to have had the chance to love your man this long. I don't know if I'll ever see mine again. He went off to the military and all I got was a half hour with him after being parted from him for a year. But it was the best half hour of my life. And now he's going away again. You have your man to love, not to mention everyone else who loves you. Friends, family, fellow bloggers. You have lived, Annika. Just think about it. Be glad you had more than a half hour.

    I adore you so much, and I really hope you feel like you've fulfilled your life.

    Love,
    Emily

    ReplyDelete
  70. Tack Annika för att du delar med dig så öppet. Du får mig att tänka och fundera på de val jag själv gjort. Hur min sjukdom påverkat mig. Jag blev sjuk när jag var sjutton och frisk ett år senare. Den första tiden efteråt var jag så orädd och ville verkligen fånga dagen. Nu går livet lite mer på rutin. Din text fick mig att inse att det kanske är dags att försöka gör det mesta av livet, vad det nu innebär. Det mesta är inte självklart att göra karriär eller resa jorden runt, det kan vara att vara med dem man älskar och acceptera sig själv. Tack i alla fall för en fin text. Härligt att höra att du är på bättringsvägen. All lycka till dig! ♥

    ReplyDelete
  71. Känner så igen mig i det du skriver. 14 månader har gått sedan min , då man avlägsnade hela livmodern. Alla tycker att man ska vara så glad för att allt gick bra, men ingen kan förstå hur det var dom där månaderna när man var RÄDD. Dags att gå vidare...... men ibland är det tungt. Cancern har blivit en del av mitt liv och jag är fortfarande rädd, rädd att man ska sitta där igen en dag och få den där sorgliga blicken från läkaren som förklarar att man har en fruktansvärd sjukdom....
    Tack för dina ord

    ReplyDelete
  72. Så himla vackra och rörande kommentarer!

    Tack för att du skriver så ärligt, öppet, naket och sanningsenligt. Du skriver om något som glöms bort och försummas bara för att det klichè-stämplats. Men det är ingen klichè, inte när man skriver om det som det faktiskt är, något som du gjorde. Nej, sjukdomar och svårigheter kommer inte till just dig för att lära dig ett och annat. Men du kan bestämma dig att lära av den. Enkla och starka ord. Tack tack tack!

    ReplyDelete
  73. Tack för dina kloka ord, Annika!!! Och tack för att du påminner mig om insikterna jag aldrig vill glömma.
    Jag blev själv allvarligt sjuk för ungefär ett år sedan. I dag är jag frisk och mitt liv i stort rör sig sakta i en ny, bättre riktning. Min sjukdom var skit, men perspektivet på livet som har kommit ur det mörka är jag evigt tacksam för.

    Lycka till med ditt nya liv!
    Kram,
    Lotta

    Vill avsluta med ett brev skrivet av Albert Camus, som jag tycker sammanfattar hela min (och kanske din) upplevelse:

    "My dear,

    In the midst of hate, I found there was, within me, an invincible love.
    In the midst of tears, I found there was, within me, an invincible smile.
    In the midst of chaos, I found there was, withtin me, an invincible calm.

    I realized, through it all, that...

    In the midst of winter, I found there was, within me, an invincible summer.
    And that makes me happy,
    For it says that no matter how hard the world pushes against me,
    within me, there's something stronger - something better,
    pushing right back.

    Falsely yours,
    Albert Camus"

    ReplyDelete