Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i
Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals
barn mot stelkramp, polio och mässling.
Är det något för dig? Om inte kan du göra som jag - publicera ett inlägg om kampanjen i din egen blogg. För varje bloggpost som publiceras fram tills den 13:e maj vaccinerar nämligen UNICEF tillsammans med Apotek Hjärtat 95 barn mot stelkramp. Läs mer och hämta bloggmaterial här.
Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder! För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning. Sådant vi tenderar att ta för givet.
Foto: Andreas Lundberg
Missa inte Humorgalan - för varenda unge på TV4, nu på tisdag den första maj! Humor blandas med allvar, med målet att få så många som möjligt att bli Världsföräldrar - och som en bonus så får man se min mamma sjunga och dansa också. ;)
Right now there is a Swedish campaign from UNICEF, where 95 children will be vaccinated against tetanus for every published blog post. I've come in contact with all the incredible work that UNICEF does for children across the globe through my mother, who is a UNICEF ambassador, and I am completely amazed by their commitment, their passion and all the good they manage to accomplish for those who need it the most.
I don't know... Somehow, seeing my life through my instagram photos really makes me realize just how much I appreciate it.
Life, if I don't tell you often enough: I truly and honestly do love you. No, not everything about you, but a whole lot. And your bright sides surely overshadow the shitty parts. Which is an impressive accomplishment, since the shitty parts happen to be extremely crappy.
Jag har alltså livmoderhalscancer. Det är förjävligt. Ännu jävligare är att min sjukdom hade kunnat undvikas.
Den fantastiska organisationen Ung Cancer har gjort en film om hur livsviktigt det är att gå och ta cellprov. För er som inte har hört så mycket om cellprov är det ett prov man tar hos sin gynekolog/barnmorska eller på vårdcentralen, som visar om man har så kallade cellförändringar. De allra flesta cellförändringar läker ut helt av sig själva, andra behöver tas bort genom en pytteliten operation som kallas "konisering", och i vissa fall utvecklas obehandlade cellförändringar till cancer.
Genom att gå och ta cellprov är chansen enormt stor att upptäcka cellförändringarna i tid, och alltså minimera risken för att drabbas av livmoderhalscancer. Kvinnor ska bli kallade var tredje år från det år då de fyller 23, men man kan också fixa tid själv - det är bara att ringa sin närmaste vårdcentral och antingen boka en tid eller komma när de har drop in-tider. Själva provet tar bara några minuter och kan, bokstavligt talat, rädda ditt liv.
Jag hade ingen aning om vad ett cellprov var. Visst har jag blivit kallad, men sett kallelsen för sent och inte haft en tanke på att boka en ny tid, eftersom jag inte haft koll på vad ett cellprov innebar eller vilka risker som fanns med att inte ta det. När jag var hos gynekologen i ett helt annat ärende, i augusti förra året, frågade läkaren "och dina cellprover har inte visat något?". När jag erkände att jag aldrig tagit något sa hon bara "okej, då tar vi ett nu", och jag trodde verkligen inte att det var något mer med det.
Men... det var det ju.
Livmoderhalscancertumörer utvecklas i de flesta fall under en längre tid, och alltså är chansen väldigt god att upptäcka förändringarna innan det är för sent. Att vi har möjligheten att gå och ta cellprov är oerhört värdefullt - och det är fullkomligt vansinne att inte ta vara på den möjligheten. Just därför är det så ofantligt viktigt att informera om vikten av cellprovtagningar. För ja, jag var en idiot som inte gick då jag blev kallad, men jag visste helt enkelt inte bättre. Jag var fullt upptagen av att leva mitt liv. Hade inte en tanke på att en cancertumör kunde växa inuti mig. Sådant händer ju bara inte. Tills det plötsligt händer.
Det finns en handfull saker i mitt liv jag verkligen, verkligen ångrar. Överlägsen etta: att jag inte insåg hur viktiga de där kallelserna var.
Tanken på vad som hade hänt om jag inte tagit det där cellprovet i augusti... jag vägrar helt enkelt att tänka den. Det är alltför skrämmande, det faktum att liv och död till så stor del handlar om rena tillfälligheter.
Alltså: snälla, snälla du: har du inte tagit cellprov på länge, boka in en tid idag. Det går jättefort, är billigt och gör inte ett dugg ont. (Uppdatering: en del tycker att det visst är obehagligt eller gör ont. Precis som vid alla provtagningar och undersökningar reagerar vi olika, och det kan vara bra att veta om det.) Att behandlas för livmoderhalscancer är däremot ett jävla helvete. De allra flesta klarar sig långt ifrån så bra som jag än så länge gjort. Det är något jag inte önskar en enda människa. Särskilt inte dig som läser det här.
Påminn dina vänner, dina kollegor, din syster, din dotter, din mamma, din moster, din faster, din kusin, din flickvän. Alla du älskar och bryr dig om. Eller som du bara vill ska slippa slåss mot cancerdjävulen.
(Och, återigen: börja för guds skull inte röka. Sluta om du hunnit börja. Allvarligt talat! Det är så inte värt det.)
Ung Cancer, som ligger bakom filmen här ovanför, är en ideell organisation som sprider information och kunskap, som debatterar för unga cancersjukas sak och som, framför allt, stöttar och hjälper de drabbade och deras anhöriga. Deras forum och medlemsträffar har varit ett ovärderligt viktigt stöd för mig sedan min diagnos, och kommer med största sannolikhet att vara det under väldigt lång tid framöver. Det skulle betyda väldigt mycket för mig om ni ville bli stödmedlemmar, och på så sätt bidra till att låta Ung Cancer hjälpa unga cancerdrabbade att uthärda det outhärdliga. Stödmedlem kan man bli här.
This post, in Swedish, is about the enormous importance of pap smears. A pap smear is a test that can discover pre-cancerous changes and prevent cervical cancer, the form of cancer that I suffer from.
The test takes only a few minutes of your time and it can literally save your life. If you're a woman over the age of 20, and you haven't had a pap smear done in a while, please schedule an appointment today. It could be the best thing you've ever done.
Nicol Sepúlveda is a physiotherapist from Chile, who also happens to be an absolutely incredibly talanted artist. You should definitely visit her blog and check out all of her beautiful drawings - you'll recognize plenty of your favorite fashion bloggers! I'm so very honored to be one of the people who have inspired her art. Having my photos painted is such a strange and fascinating feeling - it's sort of like my outfit photos now have lives of their own!
The outfits portrayed in Nicol's drawings can be found here, here, here and here.
(When I went through my Lookbook posts to find the ones behind the drawings, I was honestly stunned by the enormous amount of outfit photos I took last summer. How on Earth did I do that?! I must have spent a thousand hours on this blog, no, a billion! At least I have a lot of pretty pictures to show my future grandchildren... They'll be like, "grandma, didn't you have a life when you were young? Oh - and can you spell 'narcissist'?")
A way to tell that I'm slowly getting healthier and happier: I now wear clothes (other than sweatpants) almost every single day. Big improvement, I'll tell you. And I've started recognizing myself when I look in the mirror - well, even the fact that I sometimes do look in the mirror is a considerably huge step forward.
If I almost enjoy getting dressed nowadays, I can't imagine that I'll ever go back to wearing make up. Covering up my face seems unnatural and the very few times I've tried I've washed it off immediately. My skin is, without a doubt, grateful for this. I used to get terrible stress-induced rashes almost every week - they've disappeared completely. No complaints there!
Another way to tell that things are moving in the right direction is the fact that, once in a while, I make plans. For the future. Sure - whenever that happens, I panic for a minute, start thinking what if, what if, what if this is all far from over, what if I get bad news, I shouldn't plan ahead, shouldn't take things for granted, shouldn't, oh my gosh I can't breathe I can't breathe - but the feeling eventually passes, and I go back to thinking about my future with something that almost resembles excitement.
Foto: © UNICEF/Asselin
Foto: Andreas Lundberg
