Eighteen days have passed since my surgery. I've been wanting to update you all, so many times, but for some reason I have no idea what to write. This is a journey I find incredibly difficult to share, especially since I can't control who I share it with.
I used to think that as long as what I wrote didn't affect anyone around me in any negative way, I could let it all out. I considered nothing as "too personal".
Until now. This is too personal. I'm not comfortable writing about what my life is like, at least not now, while I'm right in the middle of it. Not because it's sad or tragic or anything of that sort. It's just... mine. My struggle, my thoughts, my feelings - and for once, it has to stay that way.
But I can tell you this: I've had a few complications, different infections that have kept me in the hospital a lot more than I would have wished, but now I'm back home and I'm doing allright. My pain is manageable, I'm getting used to giving myself injections (to prevent blood cloths) every night, when I don't throw up from infections or the medication I can eat quite normally. My incisions are healing, the swelling has started to go down - basically, everything is heading in the right direction, with a couple of small exceptions that I hope will sort themselves out all in due time.
In two months I'll find out if I've healed the way I'm supposed to - on the inside (physically, not emotionally... you know what I mean) - and then... Then I'll just have to find a way to live my life again. To be honest, I simply can't wait!
jag loggade inte här numera mest av en slump. solen skiner på gatan nedanför, speglar sig i fönstren på huset mittemot. Har precis ätit lunch med en kompis som precis kommit hem. Sitter här och borde jobba. tänker på snön och att det säkert är vackert ute hos er. Har läst din blogg så länge så det känns som att jag kan se det. Allt det andra kan jag inte ser. Sprutor, svullnader, smärta. Mer direkt när man skriver det på svenska. Men jag önskar dig allt gott, och att du gör allt i din takt. Just nu slow motion kanske. Men på så vis kommer du bli stark. styrkekram.
ReplyDeleteAnnika, don't feel any pressure to blog about your experience. As you rightly said, this is a very personal matter. What right do we have to expect you to constantly write about it (though, we do love to see a post every now and again just to let us know if you're okay. Cheesy as it may be, even oceans away, you're still cared for!). I was thinking about you yesterday so I'm very glad to see a post from you this morning. But you don't owe us anything. Just rest, recover, take care of yourself! Besides, you've got TONS of previous blog posts to keep up us all occupied in the meantime. Much love to you! *HUGS*
ReplyDeleteThis really is too personal. Not because I don't wonder how you're doing, or care about your recovery, but rather because, like you said, it's yours. It's too hard to convey this kind of thing, and anything you can and do say can be interpreted badly.
ReplyDeleteI really do hope you're okay Annika. I hope you're not lying to us because this struggle is yours, but I respect your decision regardless. You're beautiful, and I'll be keeping my fingers and toes crossed for the next two months for you.
I have so much love and admiration for you xo
i miss your outfit posts and your vacation diaries :(
ReplyDeleteSimon, well, I miss wearing clothes and being outside. Cancer tends to fuck things like that up.
ReplyDeletehope you heal fine and your life adjusts accordingly. Road to recovery is hard, remember to be strong, and not falter along the way.
ReplyDeleteP.S. great writing & great fashion blog
simon, gosh, what a me-focused comment. like this whole thing is worst on you. ?! haha, seriously, though, i'm sure you didn't mean it to sound like that.
ReplyDeleteHey, Annika, glad to see a post. I will keep hoping for the best for you. xoxo
ReplyDeleteDear Annika, you are entitled to share what you want to share. The main thing is that you are doing ok.
ReplyDeleteI hope that everything heals properly and that there are no complications. You are so brave and inspirational! You are truly amazing!
xx
Listen to the LAdy Nerd, she summoned it up quite nicely!
ReplyDeleteAnd remember, if an when you are up to it, no one will judge whatever you post here, be it fashionphotos, more about your cats or just a plain "Im sort of ok" <3
Dear Annika,
ReplyDeleteAs someone before me said, you shouldn't feel any pressure about updating your blog.
I think every one of your readers respects your decision and I hope to read posts of again in a few months time.
Stay strong,
Meia
Good to hear from you. Xoxo
ReplyDeleteI'm happy to hear you're doing allright, I think about you a lot even though I don't know you. Take care, xoxo
ReplyDeleteBe strong, it will get better!!!!! I wish you the best honey
ReplyDeletehttp://placequotehere.blogspot.com
of course it's your own journey darling annika, with so many things out of your control, i want you to control whatever you can. all i send is love, hope, & support, whether you see it or feel it, it's there.
ReplyDeletetänker på dig jättemycket. skriv bara om och när du vill och orkar. du finns i våra hjärtan oavsett.
ReplyDeleteI'm so happy to hear from you! Of course you are entitled to keep yourself to yourself and we (your readers) should all respect that. The only thing that we can do is be here for you, send you love and support and wish you to have a great recovery.
ReplyDeleteHugs and kisses =)
I,m so happy you,re back home! I wish you all the best, dear Annika! :)
ReplyDeleteGlad to know that you are doing much better! Keep fighting!
ReplyDeleteesotericelle.blogspot.com
jag respekterar och förstår att du vill ha detta för dig själv. för mig räcker det att veta att du är trots omständigheterna okej. jag ska snart skriva min B-uppsats i skolan, jag läser till sjuksköterska. tror nog det kommer handla om vaccinet de erbjudit och hur det gått att sprida informationen. de ska bli en litteraturstudie och jag längtar efter att skriva den. hoppas bara inte mina lärare väljer något annat ämne. vill ju skriva om det som berör mig och min framtid, både som kvinna och framtida sjuksköterska.
ReplyDeletekämpa på. fast jag inte känner dig tänker jag då och då på hur du mår. och jag har pratat med många av mina kvinnliga vänner ang. vikten att gå och göra cellprovet som jag vet många inte gör. jag skickar stora kramar till dig och hoppas att dina katter kan värma och muntra upp dig såsom mina gör med mig.
Jag tänker ofta på dig och hoppas att du mår så bra du bara kan. Skönt med en uppdatering, men känn inte att du "borde" berätta vad som händer, jag är bara så glad de gånger du orkar skriva lite om hur du har det, jag önskar dig allt gott!
ReplyDeleteThat's totally understandable, please don't feel guilty if you don't want to share certain things with us, that's A-okay! The main thing is that you begin to feel better, both physically and emotionally. We love you Annika!! <3
ReplyDeleteAnnika,
ReplyDeleteI'm so glad you're doing better. I can't wait for you to recover as well; I really miss your daily (and often twice daily) posts! I don't mean to pressure you into blogging when you don't want to, I just wanted to let you know that whenever you pick it up again, I'll be here reading it!
Odelia
youreatulle.blogspot.com
Har tänkt på dig många gånger och det var skönt att få en uppdatering bara för att höra att det går åt rätt håll i alla fall. Men förstår att du inte vill uppdatera.
ReplyDeleteTa hand om dig!
<3
S
Bless you lots! Don't wrry about sharing, I find it hard to share every day emotions, let alone share what you are going through! It's fab you've even shared this much. Take care! x
ReplyDeleteAnnika, I wish you all the best, and get well soon :). I miss your posts...
ReplyDeleteDu finns ofta i mina tankar och jag hoppas innerligt att du läker ordentligt (både själsligt och rent fysiskt). All värme till dig!
ReplyDeleteSweety, hope you're doing better and better every day))) and don't worry about the blog, nobody is going anywhere) luv
ReplyDeleteDu är så fin, så det gör mig verkligen ont att föreställa mig dig i den här situationen, Annika.
ReplyDeleteJag tänker på dig. Ofta. Hur du mår och hur du hanterar allt och hur allt hanterar dig. Jag är glad att du inte tvingar dig till att blogga, men minst lika glad när du ändå väljer att hålla oss underrättade, och, så klart, allra, allra gladast när du skriver att saker och ting går åt det håll det ska gå, komplikationerna till trots.
Det här må låta cheesy, men du verkar ha ett så fint och harmoniskt hem, och jag hoppas att all avskildhet och det lugna landstempot gör dig gott, att du får läka i din egen takt, och att Sotis låter bli dina pälsbollar tills du är Stålmannen igen.
Jag vet inte vad du går igenom. Eller hur det känns. Men jag hoppas att du, när du skriver i din blogg, och får alla lyckoönskningar och komplimanger och varma ord, känner lite extra styrka att uthärda det. Som ett extra stöd i en hemsk situation, även om vi bara är text på en skärm.
Du är en omtyckt och beundrad människa i en hård och oförlåtande värld, och jag hoppas att du förstår det; att den insikten tar mer plats i ditt medvetande än de kalla och osympatiska och meningslösa kommentarer som någonsin riktats åt ditt håll.
Kram, fina du.
I understand your need to keep those feelings to yourself. It's personal and you have all the right to do so.
ReplyDeleteI wish you recover soon enough and get this nightmare behind your back
Love
Nádia
♥
ReplyDeleteGod this must be so hard for you! I can see how you worry, but know that I (and a lot of readers with me, Im sure) will wait for you and your posts! I wish you all of the best and hope you recover fast! Stay strong, you can do this!
ReplyDeleteAnnika, stay postive! You sound like you are doing a lot better. I really miss your blog and I have not yet gotten the hang of not checking your site at least twice daily. I miss your beautiful posts and stories! GET BETTER SOON!!!
ReplyDeleteI just wanted to send a virtual hug and some thoughts your way. I wish I could do something more, like sending flowers to you (and maybe some delicious cat food to make your adorable cats happy too).
ReplyDeleteIt's perfectly understandable that you don't want to openly share some thoughts and feelings you're going through right now.
I still have to say it cheers me up to see new posts from you, no matter how long or short... It's just nice seeing you're all right.
I really, really hope everything will work out just the way it should (you being fully recovered and healthy). The world needs more people like you - inspiring, kind and genuine.
*BIG hugs from Örebro*
Jag hörde en kommentar på radion idag om att skillnaden mellan privat och personlig är att om man skriver om något sjukt jobbigt man är mitt uppe i så blir det lätt väldigt privat men om man efter att ha tagit sig ur det jobbiga tittar tillbaka och skriver något om det då, ja då blir det mer personligt istället. Tror det ofta kan stämma. Skickar över lite virtuell styrka och en massa hopp om att det kommer bättre dagar!
ReplyDeleteAnika it's totally understandable that in this moment you want to keep your thoughts with you! I wish you the best and a quick recovery :) Stay strong!!!
ReplyDeletexoxo,
Joana
Annika, I pray that you'll find a happy life after all of this is over. You're more deserving of it than anyone I could possibly think of. For now, it's so good that you're back in your house with your loving man and kitties!
ReplyDeleteI'll always adore you.
Love,
Emily
Annika! min internetstorasyster. jag är så himla ledsen för dig och din familjs skull. men jag vet att du klarar det här och dessutom tycker jag inte att du ska känna någon press över att skriva någonting alls. jag lovar dig att vi väntar här tills du blir bättre! och kom ihåg att vi är flera tusen människor som kämpar med dig, även om det känns ensamt! <3
ReplyDeletefocus on taking care of yourself but thank you for the update xoxo
ReplyDeleteTycker att du är både modig och stark som skriver om detta, och tar upp vikten av att göra regelbundna cellprov. Har själv genomgått laserkonisering. Dessutom har jag haft invasiv bröstcancer och bara ordet cancer är så extremt laddat, iaf för mig. Jag var 33 när jag fick diagnosen, nu har jag nyligen fyllt 40 år. Önskar dig allt gott! :-)
ReplyDeleteYou don't need to share to get support, it's given freely.
ReplyDeletewe miss you!! i hopee you will get better very very soon and continue with your normal life! alll myy best from mexico!
ReplyDeleteOh, Annika it's so nice to hear (or read) from you again! If only I could take your pain away in any way. I am willing to take your place if only I could. I've always thought that to have a degenerative disease like cancer is a blessing. I know it's weird for me think that way but if there's a chance that I can choose how I'll die I would pick cancer as the culprit. Cancer may eat you slowly but during that period (may it be long or short) it still gives you a chance to fight and appreciate life more. What more greater is the opportunity to show love and be loved by the people who truly cares for you. I know you want to keep this period in your life as private as possible and I respect that, but Annika please don't deprive yourself of the chance to feel the love of your blog readers. I always check your blog everyday and it kills me to not get an update about how you are doing especially in this difficult time. I can only hope for the best and pray for your full recovery. I long for the day that you'll let us into your life again through this blog. I'll wait patiently until that day . Power hugs! <3
ReplyDeleteIt's really great that you're doing fine now.. get well soon annika! :)
ReplyDeletewe love you. x
x ilovetinnie x
I send my best wishes to you! I know there is going to be a light at the end of this all.
ReplyDeletexoxo,
colormenana.blogspot.com
Hej Annika,
ReplyDeleteVad skönt att det går åt rätt håll för dig. Jag hoppas att du läker så snabbt som möjligt och att du blir ompysslad ordentligt under tiden. Du känner ju inte mig, men jag ville berätta för dig att jag var och tog cellprov/pap smear idag. Jag tänkte på dig. Jag har ställt in och skjutit upp så många bokade tider, det var flera år sedan jag tog provet sist. Men tack vare din blogg bestämde jag mig för att äntligen komma iväg och få det gjort. Tack för det! Jag får inte resultatet förrän om en vecka, men det känns mycket bra att jag kom iväg, och förhoppningsvis är allt som det ska. Jag tror att vi är många som tänker på dig och önskar dig väl, trots att du inte bloggar regelbundet längre. Ta all den tid och space som du behöver för att komma på fötter igen. Den dag du väljer att komma tillbaka till bloggen finns vi kvar och stöttar dig. Var rädd om dig och hoppas att du känner alla kärleksfulla välönskningar som lyser därute i mörkret.
B
I can't wait neither! :)
ReplyDeleteHowever, I so understand that it is difficult to share such things, I don't know if I could do this. But I know you're a smart girl and you would never force yourself and I want to tell you that maybe some pictures of your cat, your house, a piece of bread with jam you had for breakfast or whatever you like is a good thing to post, so you don't have to talk about your feelings and anything and sometimes pictures anyway say more than 1000 words. :)
I think of you! :*
Emilia
So glad you're doing better!
ReplyDeleteFörstår att det är svårt att skriva om. Du är viktigast nu, sedan när det är över kan du välja vad du vill berätta. Ta väl hand om dig Annika.
ReplyDeleteStyrkekram!
Best of wishes and warm hugs!
ReplyDeleteStor kram!
ReplyDeleteYoure really going through a tough time so please dont feel guilty if you're not updating or sharing everything. You need all your strength for yourself. Keep being strong. Your admirable!
ReplyDeletelots of love - Iris
Im glad you re doing better. Good luck with everything!
ReplyDeleteKärlek <3
ReplyDeleteN Rebekkah
So happy to hear you are doing better and I hope that any complications will be over soon. & don't worry!!! of course you should be doing whatever you want, can and feel like and have absolutely no obligation to share anything you don't want to with us!
ReplyDeleteVictoria
Forever Fashionably Late
I am so happy to hear that you are ok and do not feel you have to write about intimate things. just give us a sign of life and the opportunity to enjoy you delicious writing.
ReplyDeleteDu har ingen plikt att blogga,så känn ingen press! Ville bara säga att man blir glad av att höra om dina framsteg - och man blir också glad av att läsa detta fina kommentarsfält. All medmänsklighet och medkänsla vittnar om att det finns så många fina sympatiska personer där ute! Till sist vill jag tipsa om en bra eskapism-bok : Cirkeln, om du inte läst den. Tonåringar + magi + svensk småstad = spännande.
ReplyDeleteAnonym, jag håller verkligen med dig - det här kommentarsfältet ger otroligt mycket hopp om mänskligheten! Jag är så obeskrivligt tacksam över det ofattbara stöd jag får genom bloggen.
ReplyDeleteMen det jag framför allt ville säga är att jag skrattade högt när jag läste din kommentar - påbörjade nämligen just Cirkeln igår! :D
Å, fint! Den når enligt mig inte upp till "Låt den rätte..."-höjder, men är ackväl en sträckläsare. Och jag undrar just hur många människor här i världen som räddats av sträckläsare - de har i alla fall räddat mig några gånger.
Deletekrya på dig ännu mer nu!/Cirkeln-anonymen
Dear, so happy that I can read good news from You! The most important thing now is your state of mind, wish You all best in that case. :D
ReplyDeleteKärlek till dig Annika
ReplyDelete<3 Susanne
Oh dear Annika, I´m so glad to hear that things are going better for you! I´m really, reall happyr for you! And if you don´t want to share personal things there´s no biggy but I personally would like to know how you are holding up from time to time!
ReplyDeleteI wish you the best and be strong1 You can beat this!
Lots os hgus!
<3
ReplyDeleteI am so glad to hear that you are ok, I have been checking the blog for an update every day and hoping you'd get better soon! It is just nice to hear from you, don't feel pressured to write anything you don't feel comfortable with sharing. I am really hoping there will be no more complications, just a lot of rest and recovery. Xxxx
ReplyDeleteKrya på dig, jag vill skriva något längre och bättre men jag kan dessvärre inte formulera mig mer nu, även om mina problem inte är i närheten av cancer.
ReplyDeleteDet låter hemskt jobbigt det du beskriver, men du gör rätt i att skjuta mindre komplikationer framåt och fokusera på det viktigaste. Det viktiga när man har det svårt är att ta de största problemen först och arbeta sig nedåt i prioriteringslistan.
Oh dear Annika, I'm so happy to hear that things are getting better! I wish you strenght and confidence that things will enter on track !
ReplyDeleteShare what you feel is for sharing, and focus on taking a lot of care of yourself!
Hugs form Romania! :*
i hope everything will be okay for you in the end. and i hope you feel better soon and that you'll get completely healthy again!
ReplyDeletei wish you all the best and that you'll find the best way for you to be happy and if that means that you'll stop writing about your personal life then i understand that very well.
but i really really hope you will not stop writing on this blog completely, since i love your writing so much. everything about it. i always made my days, espeacially the bad ones. you made me smile so often and you always inspired me in everything. it happend so fast that this blog became a part of my life, i didn't even recognized it, since it stopped.
i am really happy for you that you are "okay" because i thought so often about you. you will make it, i know it! i admire you for your bravery..
so much love
marinka nastassja
sincerely, i was so worried cause we didn't hear anything about you, but i understand that you have to choose what to share or not. All my support is with you, as always. I hope everything will be ok ;)
ReplyDeleteA really big hug from spain
It's great to know about you!!!!!! I was kind of upset... Take car and be strong! Lots of love and positive energy, sweetheart!
ReplyDeleteVicky
lamaletadeolivia.blogspot.com
Förstår dina känslor så väl då jag själv är nyopererad...
ReplyDeleteTankarna snurrar ofta och mycket...
Jag startade en hemlig blogg där jag skriver ner mina tankar som en dagbok ungefär.
Jag har valt att släppa in mina allra närmaste vänner så att de kan läsa vad jag går igenom om de vill.
Då behöver jag inte berätta samma sak flera gånger eller berätta för någon som inte är redo att lyssna.
De läser när de är redo och vi kan prata om det när de läst.
För mig har det varit bra för jag har kunnat backa och läsa hur mina tankar ändrats och jag behöver inte
bära allt inom mig. Du kanske kan göra en hemlig blogg för dig själv så du kan få skriva av dig.
Hoppas vi båda snart har läkt fysiskt så att vi kan få påbörja vår läkning psykiskt.
Skickar många kramar till dig <3